Foto: okänd fotograf, Tekniska museet, via Wikimedia Commons (public domain)
I 66 år stod ett fackverk av järn på ett hustak vid Malmskillnadsgatan och samlade upp Stockholms telefonledningar. När det brann den 23 juli 1952 hade tornet redan varit tekniskt överflödigt i närmare fyrtio år. Det är själva förklaringen till att ingen byggde upp det igen.
En ställning för telefonhattar, inte en antenn
Telefontornet är ett av de mest fotograferade landmärken som Stockholm har haft, och samtidigt ett av de mest missförstådda. Det var ingen antenn, ingen radiomast och inget utsiktstorn. Det var en linjeställning: en järnkonstruktion vars enda uppgift var att hålla upp och fördela de telefontrådar som gick från Allmänna Telefonaktiebolagets växelstation ut till abonnenterna över hustaken.
Behovet var en följd av tidens teknik. På 1880-talet fick varje abonnent en egen blank tråd hela vägen till stationen, och trådarna kunde inte buntas eller korsas hur som helst. Ju fler abonnenter, desto fler trådar in mot samma punkt. Någonstans måste de tas emot, sorteras och spännas ut igen, och den punkten blev taket på bolagets nya centralstation.
Stationen började uppföras i oktober 1884 och invigdes den 12 juli 1887. Huvudfasaden mot Malmskillnadsgatan ritades av Magnus Isæus och Carl Sandahl, medan fasaden mot Norra Smedjegatan, den stora trappan och apparatsalen ritades av Wilhelm Klemming. Själva tornet monterades tidigare än huset invigdes, redan våren 1886, vilket är förklaringen till att olika källor daterar tornet till både 1886 och 1887. Uppgifterna kommer från Stadsarkivets post om den artikel Teknisk Tidskrift publicerade om huset 1887, bevarad i Stockholmskällan.
Samma artikel beskriver konstruktionen med en precision som är svår att slå. Ställningen var 22,5 meter hög, mätte 16,5 gånger 14,3 meter vid basen och rymde 6 068 telefonhattar, jämnt fördelade över de sex översta facken. Om själva anblicken skrev tidskriften: ”Ofvanpå huset reser sig en kolossal telefonställning af jern.” Om tillverkaren är tidskriften lika tydlig: ”Ställningen är utförd af Motala Mekaniska Verkstad.” Vid invigningen 1887 spände drygt 4 000 trådar ut från tornet över de centrala kvarteren.
Nummer 30, nummer 32 eller nummer 26 till 30?
Den som söker efter tornet i arkiven möter genast ett problem: adressen varierar. Stadsmuseets tre bevarade fotografier ger tre olika svar, och alla tre är museets egna katalogtexter.
Lennart af Petersens bild från 1952, fotonummer F 56391, är katalogiserad som ”Telefontornet på Malmskillnadsgatan 32”. Åke Thomssens bild från Brunkebergstorg, fotonummer DIG 756, placerar tornet ”vid Malmskillnadsgatan 30”. Och Gunnar Lantz bild från själva branddagen, fotonummer SvD 32264, är rubricerad ”Malmskillnadsgatan 26-30, Telegrafverket och Telefontornet”.
Svaret finns inte i fotoarkivet utan i byggnadsnämndens akter. En bygglovsritning som ingenjören John Qvist signerade den 19 april 1898 visar den befintliga telefonstationen med fackverkstornet på taket, och Stadsarkivets beskrivning slår fast att huset från 1887 låg på tomten Åskslaget 14 med adressen Malmskillnadsgatan 30. Qvists tillbyggnad skulle uppföras vägg i vägg, på tomten Åskslaget 13, med adressen Malmskillnadsgatan 28. Senare köpte telefonbolaget till fler tomter, och Åskslaget 11 till 14 slogs ihop till en enda fastighet.
Därmed går motsägelsen att lösa upp. Nummer 30 är adressen till det hus tornet faktiskt stod på. Nummer 26 till 30 beskriver hela det sammanslagna kvarteret som växte fram runt det, vilket är rimligt i bildtexten till en brand som drabbade taket över flera sammanbyggda hus. Nummer 32 är svårare att belägga och saknar stöd i byggnadsakten, men det är den variant af Petersens använde 1952 och den som senare vandrat in i uppslagsverken. Tekniska museet anger i sin egen beskrivning av bilden av tornet i rimfrost att det stod vid Malmskillnadsgatan 30.
Ett fult torn som fick fyra hörntorn
Stockholmarna tog inte emot tornet med jubel. Både allmänheten och pressen tyckte att järnkonstruktionen var ful, och hösten 1886 utlyste bolaget en pristävling om att smycka den. Utfallet var magert. Teknisk Tidskrift konstaterade året därpå att ”af de inkomna förslagen befans intet lämpligt för utförande”, varför nya projekt arbetades fram med tävlingsbidragen som utgångspunkt. Ett förslag av arkitekten Fritz Eckert antogs till utförande, och det gav tornet de fyra hörntorn med vimpelstänger som gör silhuetten omedelbart igenkännlig. Vid stora tillställningar i staden flaggades det på tornet.
Att stockholmarna vande sig framgår av ett filmklipp som Kungliga biblioteket bevarat. I Svenska Biografteaterns veckorevy från 1917 tecknar skämttecknaren Jon And en framtidsvision där tornet byggts om till en skyskrapa av amerikansk modell, med telefonister som dansar på toppen och en kaffepanna dinglande i en tråd utanför husbranten. Skämtet låg närmare sanningen än tecknaren kunde veta. Sju år senare restes de riktiga höghusen några kvarter bort, när Kungstornen vid Kungsgatan stod färdiga 1924 och 1925.
Hur högt var tornet?
Här bör vi vara ärliga: det finns ingen entydig siffra, och de vanligaste uppgifterna går inte att förena. Den samtida tekniska beskrivningen från 1887 anger 22,5 meter för järnställningen ovanpå huset. Svenskspråkiga Wikipedia uppger cirka 45 meter, engelskspråkiga 80 meter. Skillnaden mellan 22,5 och 45 meter är sannolikt en fråga om vad man mäter, alltså tornet i sig eller tornet räknat från gatunivån ovanför huset med sina fem våningsplan. Uppgiften om 80 meter är svårare att försvara, eftersom just den höjden enligt svenskspråkiga Wikipedia var den ursprungliga planen som aldrig genomfördes.
Vi väljer därför att redovisa det samtida måttet och avstå från att slå fast en totalhöjd. Ett arkivfynd som säger 22,5 meter i tryck 1887 väger tyngre än ett runt tal som cirkulerar utan angiven källa.
Kablarna under jord gjorde tornet onödigt
Tornets funktionella liv blev kort. Redan i början av 1890-talet började trådarna föras samman i kablar under jord i stället för att spännas över taken, och omkring 1913 var ombyggnaden genomförd. Då hade tornet i praktiken förlorat sin uppgift, även om enstaka ledningar fanns kvar. Det stod likväl kvar i fyra decennier.
Varför det fick stå framgår med all önskvärd tydlighet av Teknisk Tidskrift, som i november 1939 rapporterade under rubriken ”Telefontornet urkrönt”. Tidskriften beskriver då tornet som något ”som alltjämt får stå kvar som ett tekniskt monument från telefonens genombrottsår”. Det som just hade satts upp på det var däremot inte teknikhistoria utan reklam: NK-klockan, ett stort roterande ur ”som åt alla väderstreck i rött neonljus talar om för stockholmaren vad klockan är slagen”. Samma artikel ger urtavlans mått till sju meter i diameter och 0,45 meter i tjocklek, och beskriver hur hela anläggningen bars av två I-balkar förankrade i tornet. Notisen finns läsbar i Teknisk Tidskrift häfte 46, den 18 november 1939, sidan 528.
Detaljen om förankringen skulle visa sig bli avgörande tretton år senare.
Branden och de sista järnbalkarna
Den 23 juli 1952 bröt en eldsvåda ut på taket. Gunnar Lantz fotograferade släckningsarbetet samma dag, och bilden ligger kvar i Stadsmuseets samlingar. Enligt den samlade redogörelsen för tornets historia startade branden i Televerkets radiolaboratorium, som var inrymt under tornet. Byggnaden skadades svårt medan själva tornet klarade sig bättre. Problemet var att tornets fästen i huset tog allvarlig skada, och ett järnfackverk som inte längre sitter säkert fast är inte ett landmärke utan en risk.
Beslutet kom snabbt. I början av september 1952 bestämde Telegrafstyrelsen att tornet skulle monteras ned. Dagens Nyheter rapporterade den 3 september att tornet sålts och att det väntades ge 160 ton skrot till järnverken. Redan den 15 september var NK-klockan på väg bort. Stadsmuseets fotograf Leif Schröder fångade tillfället: Kurt Agesson och William Bood vinkar från urtavlan på en klocka som skulle flyttas till en då obestämd plats. Den fick sin nuvarande plats på varuhuset NK:s eget tak i december 1953, där NK-klockan fortfarande roterar.
Nedmonteringen av tornet drog ut på tiden, och det är därför arkivet självt inte är enigt om årtalet. Jan Ehnemark fotograferade den 2 december 1952 hur järnbalkar plockades bort från taket, med bildtexten ”Rester av Telefontornet, efter brand”. Arbetet var alltså i full gång före årsskiftet, men avslutades först året därpå. Flera av Stadsmuseets bildtexter säger därför att tornet revs 1952, medan andra, som beskrivningen till af Petersens vy mot väster, anger att det revs 1953 för att undvika att det rasade samman. Båda uppgifterna beskriver samma förlopp från olika håll.
Kvar står frågan varför ingen byggde upp tornet igen, och svaret är att det inte fanns något att bygga upp det för. Sedan omkring 1913 hade det inte burit några telefonledningar av betydelse. Från 1939 bar det en reklamklocka, och den kunde lika enkelt sitta någon annanstans. Branden orsakade inte tornets slut. Den avslutade en avvecklingsprocess som i praktiken hade pågått i fyrtio år.
Där tornet stod
Platsen finns kvar men är svår att känna igen. Tornet stod i kvarteret Åskslaget, som i dag heter Trollhättan, på ungefär den plats där Gallerian ligger. Husen i Åskslaget 11 till 14 revs under 1960-talet i samband med norrmalmsregleringen, samma omdaning som sänkte tvärgatorna och gav gatan de brokonstruktioner vi beskriver i artikeln om Malmskillnadsgatans tre broar. Att Malmskillnadsgatan över huvud taget ligger så högt att ett hus här kunde bära ett synligt landmärke över hela city hänger ihop med Brunkebergsåsen, som gatan följer.
Det finaste som tornet lämnade efter sig är kanske de bilder som togs från det. Sommaren 1952, medan brandresterna fortfarande satt kvar, klättrade Lennart af Petersens upp och fotograferade utåt. En av bilderna visar vyn mot Sveavägen norrut från Kungsgatan, med en grop i förgrunden som museet beskriver som början till de rivningar och schaktningar som följde för tunnelbanan. Fotografen stod i en konstruktion som var dömd att försvinna och riktade kameran mot kvarter som också skulle rivas. Den som vill följa vad som hände sedan kan läsa vidare i Malmskillnadsgatans historia.
Senast faktagranskad: 30 juli 2026